MÖLJA möl3ja2, v.2 -ade.
Etymologi
[sv. dial. mölja; antingen (helt l. delvis) uppkommet gm en självständig betydelseutveckling av MÖLJA, v.1, l. en ljudmålande bildning med mer l. mindre direkt anslutning (ev. ss. parallellform) till MOLA, MÅRA, v., MÖLA, v.5, MÖRJA, v.2, sv. dial. morla, samtliga med bet.: pyra o. d.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) brinna sakta o. utan låga, glöda, pyra; äv. opers.; äv. bildl. Celsius G1 2: 211 (1753; bildl.). (Erfarenheten visar) att nöthår, NB. hoppackadt, icke brinner, utan möljar. CFDahlgren 5: 193 (1833).
3) (†) gm fjärtande uppfylla ett rum med elak lukt. Dalin (1853; ”pop.”).
4) (†) myllra. Genast kom der fram en sådan otalig hop råttor, att hela marken möljade. SvFolks. 288 (1849).
SAOB
