NEUM näv4m l. nä͡ɯ4m, äv. noj4m, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er. Anm. Hos Mankell KyrkomusH 23(1841) användes i bet. 1 den t. pluralformen neumen.
Ordformer
(äv. nevm)
Etymologi
[jfr t. neume, eng. neum(e), fr. (o. ffr.) neume; av mlat. neuma, möjl. ytterst av gr. νεῦμα, vink, till stammen i νεύω, vinkar; neumerna anses urspr. ha varit avsedda att återge de handrörelser varmed körledaren ledde sången]
mus.-hist.
1) nottecken ingående i den fornkristna notskrift som bestod av (vanl. ovanför sångtexten placerade) streck, punkter o. hakar o. dyl. o. som användes inom den bysantinska o. romerska kyrkomusiken under den tidigare medeltiden; i sht i pl., om dylik notskrift. 2VittAH 22: 227(1861). NoK 123: 145(1935).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. mlat.] (om romerskkatolska förh.) längre melismatisk avslutning på vissa kyrkliga sånger (antifonier, gradualer o. d.). Höijer(1864). Hellerström Liturg. 212(1932; om ä. förh.).
Avledn.: NEUMATISK040, adj. [jfr fr. neumatique, ävensom eng. neumatic; av mlat. neumaticus] mus.-hist. som består av l. utföres med l. har avseende på neumer. Den neumatiska notationen. Hellerström Liturg. 326(1932).
