NORNA nω3rna2, ngn gg nå3rna2, f., i bet. 2 r. l. f.; best. -an; pl. -or (Möller(1790) osv.); förr möjl. äv. NORN, f., anträffat bl. i pl. nornar.
Ordformer
(norna 1763 (: Nornan, sg. best.) osv. nornar, pl. 1712)
Etymologi
[jfr d. norne; av isl. norn (pl. nornir), ödesgudinna; ombildat under anslutning till feminina personbeteckningar på -a; av ovisst urspr.]
1) mytol. om vart särskilt av vissa i den fornnordiska mytologien förekommande kvinnliga väsen (vanl. uppfattade ss. tre: Urd, Verdandi o. Skuld) som tänktes råda över människornas öden; äv. (i sht i poesi) i utvidgad anv., i fråga om förhållanden inom andra kulturområden l. i nyare tid: ödesgudinna, öde. Spegel 321(1712). Strand Tidsfördr. 1: 75(1763). Då (dvs. i stormiga nätter) hörde jag Nornorna virka sin väf, / I den storm genom rymden sköt. Geijer Skald. 9(1811, 1835). Menskan är slaf, / Nornorna råda. Tegnér (WB) 5: 134(1821). En nyckfull Norna spann mitt ödes spånad. Böttiger 1: 52(1856). Kören. Hvem håller då i handen ödets roderstång? Promethevs. De trenne Nornor jämte hämdens vakna mör. VLitt. 1: 63(1875). Till ariskt blod, det renaste och älsta, / till svensk jag vigdes af en vänlig norna. Rydberg 1: 282(1895). Ahnlund Oljob. 145(1924).
