NYNNA nyn3a2, äv. NUNNA nun3a2 l. (mindre br.) NUNA nɯ3na2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (Johansson Varseln. 17(1915)).
Ordformer
(nuna 1749—1907. nunna 1807 osv. nynna 1858 osv.)
Etymologi
[sv. dial. nunna, nuna, nynna; jfr d. nynne, nor. nuna, nyisl. nunna, t. dial. nunnen; av ljudhärmande urspr. Anm. Den i sv. sent anträffade formen nynna torde åtm. delvis bero på danskt inflytande]
(sakta o.) dämpat sjunga med sluten mun l. mellan tänderna, så att luftströmmen helt resp. delvis passerar genom näsan; sjunga (svagt) utan (tydliga) ord, gnola; äv. (i sht i vitter stil) bildl.; äv. om vatten l. träd o. d.: frambringa svagt sorl l. dämpat sus o. d. Nynna (på) en melodi. Modern nynnade sitt barn till sömns. Nuna eller sjunga med igenlyktan mun. Lind(1749; under hümmen). Begynner någon oförtänkt att nunna eller sjunga på en likpsalm, betyder att dödsfall snart skall spörjas. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 358(1864). Sakta rinnande, / .. böljorna sorgset nynna och klaga. Hansson Nott. 41(1885). Först nunnade han refrängen sakta och betänksamt .., (sedan) klämde han till af alla krafter. Janson Gast. 233(1902). Fridegård TrägL 252(1940). — särsk. i utvidgad anv.
a) (tillf.) tala på ett sätt som påminner om nynnande. Stackars dom barn som har förmyndare, nynnade hon. Siwertz Sel. 1: 39(1920).
b) om sång l. sus o. d.: ljuda på ett sätt som påminner om l. innebär ett nynnande. Gubbens svaga, nunnande sång. Ossiannilsson Ork. 20(1907). Kanske går där ett sakta nynnande sus högt uppe genom kronorna. Rosenius SvFågl. 2: 345(1924).
Särsk. förb. (mera tillf.): NYNNA FRAM10 4. Det var .. som om .. hemlandsmelodier .. nynnats fram i dyningens slag emot strandens sand. VL 1894, nr 63, s. 3.
SAOB
