SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1948  
NÅNSTIN non3stin2 l. 40, äv. NÅNSTINER non3stin2er, förr äv. NÅNSTID l. NÅNTIN l. NÅNTEN, adv.
Ordformer
(nånsztijdh 1642. nånstin 1736. nånstiner 1892. nånten (non-) c. 1635c. 1695. nåntin (non-) c. 1600 c. 1685)
Etymologi
[sv. dial. nånstin, nånten, östsv. dial. nanstin, nantin; sannol. ombildningar av NÅGONTID i anslutning till NÅGONSIN; jfr THjelmqvist i ANF 18: 332 ff. (1902)]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) = NÅGONSIN. Han hade kläder brune och blå / Den wackraste herre Jagh nåntin sågh. Visb. 2: 336 (c. 1600). Hwem haar än nåntin hördt, at han (dvs. Astrild) haar gifwit tafft. Lucidor (SVS) 145 (1671). Vilket var en stor osanning att iag nånstin än till dato slagit hänne. VDAkt. 1736, nr 438. Nä, så näggum i min själ, om jag nånstiner går ut med några trätofflor. Fröding ESkr. 2: 55 (1892).
Spoiler title
Spoiler content