SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
ODRIVEN ω3~dri2ven, p. adj. -vet; -vne, -vna.
Ordformer
(förr äv. -dre-. Se för övr. driva, v.2)
Etymologi
[av O- 1 o. driven, p. pf. av DRIVA, v.2]
icke driven. — särsk.
1) (i fackspr.) motsv. DRIVA, v.2 6, om skog(s-bestånd) o. d.: icke avvärkad, som icke varit föremål för (rationell) avvärkning. TurHb. 1: 103 (1894). Vrakprocenten kan uppgå till 50% .. vid tillgodogörandet av virke från odrivna bestånd. HbSkogstekn. 185 (1922).
2) (†; se dock slutet) motsv. DRIVA, v.2 8: som icke är bortdriven, som icke tvingats att bege sig bort. Höpken 2: 550 (1759). At fienden .. skulle .. blifva odrefven. Loenbom Stenbock 3: 325 (1760). — särsk. (numera bl. arkaiserande, om ä. förh.) om hemmansägare l. åbo, stundom äv. om innehavare av annan fast egendom: som icke (kan) tvingas att lämna sin gård o. d., som är i okvald besittning av sin egendom; särsk. i sådana uttr. som sitta (förr äv. bliva, vara) odriven (på sin gård, förr äv. vid l. från sitt hemman osv.), förr äv. bebo, behålla, benytta, bruka, njuta sin gård osv. odriven; jfr DRIVA, v.2 8 f. Att uptaga och sedan odrijffvin besitia ett torp. G1R 27: 261 (1557). Vthj medlertijdh schall han wara opå sin Jord i Nyland odrefuen. ÅngermDomb. 1647, s. 47. Odrefven från hemmanet. ÅgerupArk. Brev 12/3 1754. Heckscher SvEkonH 1: 300 (1936; om ä. förh.). jfr (†): Den (rätt), uti hwilken man odrifwen sitter, så länge man gör sin herre dess rätt. FörarbSvLag 1: 9 (1687).
3) (enst.) motsv. DRIVA, v.2 21 a, om metall- (föremål). 1 st. odrifven .. staka. BoupptVäxjö 1748.
4) (numera bl. tillf.) motsv. DRIVA, v.2 22, om nåt, vägg, skepp o. d.: icke tätad gm drivning. Kobryggenn på skippett, war .. odriffwin och otääth funnin. SthmTb. 7/11 1589. NTIdr. 1901, julnr s. 30.
5) (tillf.) i sht bärgv. motsv. DRIVA, v.2 25, om gruva o. d.: som icke är föremål för brytning o. d. HC11H 12: 81 (1697).
6) (†) motsv. DRIVA, v.2 28: icke tvingad l. nödgad l. förmådd (att bege sig ngnstädes l. att göra ngt). (Människan) får komma .. (till nattvarden) odrifven och af sig sjelf. Borg Luther 2: 850 (1753).
7) (†) metall. motsv. DRIVA, v.2 40 a β, om bly: (ännu) icke avdriven (dvs. icke raffinerad o. befriad från silver). Effther vid Salebergit är än nu mykett bly odriffvit, så såge vij gärne, att (osv.). G1R 25: 10 (1555).
Avledn.: ODRIVENHET, r. l. f. särsk. (om ä. förh., tillf.) till 2 slutet. Kuylenstierna RekognSkog. 199 (1916).
Spoiler title
Spoiler content