SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OKTOGON ok1tωgå4n l. -to- l. -tå-, förr äv. OKTAGON, adj. o. sbst.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. oc-, -gone. -ta- 1800 (i bet. II)—1921 (i bet. II). -to- 1691 osv.)
Etymologi
[jfr t. oktogon, eng. octagon, fr. octogone, ävensom lat. octogonos, octagonos, adj., octagonon, octogonum, sbst.; av gr. ὀκτάγωνος, adj., till ὀκτώ, åtta (jfr OKTAEDER), o. -γωνος, -vinklig (se -GON, sbst.2)]
(i fackspr.)
I. ss. adj.: oktogonal. Pfeiffer (1837). En oktogon kartusch. Collijn SvBibliogr. 2: 175 (1928).
II. ss. sbst.: plan figur (polygon) med åtta sidor o. åtta vinklar; vanl. om regelbunden (liksidig o. likvinklig) åttahörning. Rålamb 8: 16 (1691). Oktogoner tillhöra ganska allmänt grundelementen i .. (vissa) orientaliska mattor. Fornv. 1924, s. 112. — särsk. om byggnad l. byggnadsdel vars grundplan bildar en oktogon; äv. om fästning med åtta bastionerade fronter. (Fästet i) Charle ville är en Octogon. Rålamb 8: 17 (1691). Thordeman KyrkArkit. 49 (1923).
Ssgr (till II; i fackspr.): OKTOGON-FORMAD, p. adj. JordR 1931, s. 235.
-KUPOL. kupol vars grundplan bildar en oktogon; jfr oktogon II slutet. Roosval FornkristK 95 (1933).
Avledn. (till II): OKTOGONAL1004, adj. [jfr eng. octagonal, fr. octogonal] (i fackspr.) som bildar en oktogon l. har en oktogons form; åttahörnig. Oktogonala hörntorn. Wrangel ByggnH 40 (1904).
OKTOGONISK, adj. [jfr t. oktogonisch] (numera föga br.) oktogonal. Frey 1850, s. 496. Auerbach (1913).
Spoiler title