OLL, r. l. m. l. f. l. n., äv. OLLA, sbst.1, f.
Ordformer
(oll 1681. åll 1665—1702. ålla 1640)
Etymologi
[sv. dial. åll, n., högljutt prat, oljud (Hälsingl.); jfr nor. oll, n., stoj, skrål; till OLLA, v.]
(†) om ihållande, mer l. mindre starkt ljud, buller, larm; gny; stoj, skrål. Befans folket .. hålla tå the vtgåå, lijkasom i en gestabod stughu ålla (dvs. föra oljud). Murenius VP 39 (1640). Lät sköld och vapen gny, lät höras åll och strijd. TRudeen Vitt. 260 (1687). (En svavelkälla) som siuder och porlar med åll och fräsande, lijka som den hetaste luutgryta. Hiärne 2Anl. 10 (1702).
SAOB
