OLLA ol3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. OLLAN, sbst.1, n.
Ordformer
(olla 1780 osv. ålla 1620 osv. ållan c. 1645)
Etymologi
[sv. dial. ålla, urgröpning, urgröpt kärl, stor låda; jfr d. olde, äv. olden, stort kar l. tråg, nor. dial. olla, olda, stort tråg; av germ. alðōn-, tråg, ho, av en stam som i den ursprungligare bet. ’fruktbärande träd' föreligger i OLLON]
2) (†) om brukslave. Sedan tre tunnor tjockt ler-vatten äro slagne i hon eller ollan, tillägges ½ tunna väl släckt kalk. VetAH 1780, s. 205.
3) lådliknande anordning med spjäl- l. nätbotten l. bestående av en träram överspänd med tyg o. d. som användes för torkning av frukt l. andra vegetabilier l. för förvaring av frukt. (I augusti) skola Äpler och Päron torckas på itt ållan vti Vgnen, til Winterkost. IErici Colerus 1: 301(c. 1645). Ållorna, hvilka äro med botten af flätad rotting, träfiber eller glesväfdt tyg försedda träramar, afsedda till läkemedlens utbredning, böra (osv.). Ahlberg FarmT 14(1899). Bendz Landsv. 21(1916). jfr MÄLT-,TORK-OLLA.
