OLLE ωl3e2, i bet. 1 m., i bet. 2 m. l. r., i bet. 3 r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[biform till mansnamnet OLOF, OLOV; jfr 3 b etymol. avd.]
a) (i äldre folkligt spr.) i uttr. Olle ljugare i sammanställning med Per sannare, om lögnare som får medhåll av ngn annan person. Kära Olle Ljugare, har du sett Per Sannare? Kexél 1: 92 (1788). Nu råkad' Olle ljugare på Per Sannare. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) [trol. utgående från 2 o. urspr. syftande på en tjur] i uttr. mota Olle i grind, se GRIND, sbst.1 2 slutet; jfr (tillf. o. skämts.) i pl. med avs. på flera personer. (Han) kastade .. upp en plan till att mota sina Ollar i grinn. Strindberg Hems. 140 (1887).
2) (i äldre folkligt spr., skämts.) benämning på tjur. Rydqvist SSL 5: 220 (1874). jfr: Polismästar Wannqvist eller gamla Olle, som han med rätta kallas, ty han är som en folkilsken tjur. Blanche Bild. 3: 37 (1864).
3) om sak.
a) (i folkligt spr. i vissa trakter) benämning på fickplunta. En blårandig så kallad lomflaska eller ”olle”. Carlén Köpm. 2: 139 (1860).
b) [benämningen enligt traditionen uppkommen på grund av att tröjan föreslagits till användning i sv. armén av dåvarande kaptenen vid Jönköpings regemente D. F. G. A. Ohlson (se EEkwall i SoS 1903, s. 142)] (ngt vard.) stickad grov ylletröja med långa ärmar vilken saknar knäppning o. drages på över huvudet. Hjelmqvist Förnamn 229 (1903). Backhopparna förekomma i tävlingsdräkt, alltså ”olle” med föreningsemblem och granna färger. SvD(B) 1929, nr 54, s. 16. De grå högarna av ”kommisstrumpor” och ”ollar” (i arméns centrala beklädnadsvärkstad). STSD 22/11 1936, Söndagsbil. s. 6.
