publicerad: 1950
OMBYTLIG om3~by2tlig, adj. -are. adv. -EN (†, Lind 1: 1771 (1749)), -T (numera knappast br., Murberg FörslSAOB (1791)).
Ordformer
(om- c. 1635 osv. um- (vm-) 1626—1633 (: oumbytelig). -byt- 1723 osv. -byte- 1618 (: ovmbyteligha)—1824. -byter- 1626. -ligit, n. sg. 1769)
Etymologi
— jfr OOMBYTLIG.
1) (†) till OMBYTA 1: som kan bytas ut. Min mening är altid ombytlig emot bättre öfvertygelse. Lagerbring 1Hist. 4: Föret. III (1783); jfr OMBYTA 1 b. Allt hvad ombytligt är, måste ombytas. Murberg FörslSAOB (1791). — särsk. till OMBYTA 1 a ε, b slutet, om person med viss ställning l. viss tjänst l. visst uppdrag o. d.: som (efter vissa regler) kan l. skall bytas ut mot en annan; äv. om tjänst o. d.: vars innehavare (efter vissa regler) kan l. skall bytas ut mot en annan. Ombytlige Ledamöter (i stiftelsen). SthmStCal. 1779, s. 94. Rosenstein ÅmVetA 1790, s. 36 (om tjänst). En hvarje år ombytlig Rector. BerRevElLärov. 1843, s. 71. ”Domhafvanden” (i lagmanstinget) synes hafva varit mera tillfällig och ombytlig. Reuterdahl SKH III. 1: 449 (1863).
2) (numera bl. i a—c) till OMBYTA 6—8: som är l. kan (l. bör) vara olika i olika fall l. vid olika tillfällen; växlande, varierande, skiftande; föränderlig; obeständig; tillfällig. Althenstund the vthaff naturen .. och icke vthaff någhre vmbyterlighe orsaker Fiender äre. Schroderus Liv. 410 (1626). Sedan öfwerlägger man de ombytelige teckn, som äro lag, seder, klädedreckter och annat sådant. Rudbeck Atl. 2: 11 (1689). De ombytliga föremål, som här nedre (på jorden) omgifva mig. Lehnberg Pred. 2: 11 (c. 1800). Skapnaden på Fruntimmers-hattarne är ganska ombytlig. KonstNyhMag. 3: 28 (1820). Uti Svenska skogarne är, såsom förut här blifvit angifvet, både jordmånen och ståndskogen till beskaffenheten ombytliga. JernkA 1851, s. 356. — särsk.
a) (fullt br.) om väderlek: ostadig; som växlar mellan vackert o. rägnigt, kallt o. varmt osv.; äv. om vind: som ändrar styrka. Ombyteligit vinterväder. NorrlS 1—6: 45 (c. 1770). Under hela vår resa uppför floden var vinden högst ombytlig; än var det alldeles lugnt, .. ögonblicket derpå kunde det helt hastigt blåsa upp till häftig storm. Beskow Res. 43 (1861). Rubenson Meteor. 74 (1880).
b) (numera föga br.) om tid: som medför förändringar; som förändrar sig. RARP 8: 204 (1660). ”Tiderna äro ombytliga” — sa' borgmästaren, tjenstgjorde som brandvakt. Holmström Sa' han 74 (1876).
c) (fullt br.) om person (l. en kollektiv enhet av personer) med hänsyn till hans (dess) sinnesriktning, uppfattningar, tycken o. d.: som lätt l. ofta ändrar sig l. slår om; nyckfull; äv. om sinnesriktning osv.; äv. om lycka l. glädje o. d. (i sht uppfattade ss. personliga väsen): föränderlig, nyckfull, opålitlig; om krigslycka förr äv. dels: som vänder sig, dels: växlande. Emedan then menige hopen är sig intet sielf mächtig: Grym: Ombytelig. Isogæus Segersk. 1144 (c. 1700). Krigslyckan var ombytelig. Dalin Hist. III. 2: 572 (1762). (E. XIV) visade .. ofta et underligt och ombyteligt lynne. Schönberg Bref 1: 251 (1778). Helmfelts cavalleri och det Danska sammanträffade med ombytlig lycka. Palmstjerna Snapph. 2: 251 (1831). De politiskt så ombytliga fransmännen. PedT 1901, s. 218. Hagberg VärldB 63 (1927).
Avledn. (till 2): OMBYTLIGHET, r. l. f. (numera bl. i a—c) förhållandet att växla l. variera l. förändra sig l. vara ovaraktig l. obeständig; äv. konkretare: växling, förändring. Linc. Aaa 2 b (1640). I det borgerliga samhället gifves inga almänna händelser eller ombytligheter, som icke sträcka deras verkningar äfven til vetenskaperne. 1VittAH 2: 2 (1776). Du, som lefver i ombytlighetens verld. Lehnberg Pred. 3: 79 (c. 1800). Modernas ombytlighet. Rydberg Nakenh. 24 (1895). särsk.
b) (numera föga br.) till 2 b. Lagerbring 1Hist. 2: 154 (1773). Jag tänckte på tidernas ombytlighet. JJBjörnståhl (1775) hos Linné Bref I. 3: 256.
c) (fullt br.) till 2 c. Dalin Arg. 2: 349 (1754; uppl. 1734: föränderlighet). Hans ombytlighet i åsigter. Tegnér (WB) 8: 433 (1837). KrigVAH 1886, s. 126.
Spoiler title
Spoiler content