publicerad: 1950
ONÖDIG ω3~nø2dig, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
1) (†) i fråga om villighet l. ovillighet att göra ngt.
a) som gör ngt utan påtryckningar l. trugande; villig; som gärna gör ngt. The tekn som äre måtteligh onde, När then siwke är gladh, Item äter onödigh. BOlavi 117 a (1578). Detta han (dvs. tjuven) onödigtt bekende. BtÅboH I. 2: 74 (1624). Ihre (1769).
b) ovillig, motvillig; som ogärna gör ngt; ss. adv.: ogärna; vanl. i nekad sats (jfr O- 3 anm.). Schroderus Liv. 572 (1626). Ryssen war til detta stillestånd icke onödig. Girs J3 49 (1627). Jag vil så onödigt öfvergifva min tjenst i literaturen. HH XXXII. 1: 198 (1784). Murberg FörslSAOB (1791).
c) med sakligt huvudord: icke präglad av tvång. Man kan .. af .. (gossens) lekars onödiga grund-satser låta honom draga sunda slut. Dalin Arg. 2: 35 (1734, 1754).
2) icke nödvändig l. behövlig l. av behovet påkallad; som kan undvikas; överflödig; ofta med bibet. av att vara till omak l. förargelse; i sht förr äv.: icke oundgängligen nödvändig; om bekymmer l. misstanke o. d. äv. närmande sig bet.: som det icke finns ngn anledning till (jfr f). RR 1561, s. 69 b. At inga Almennelighe Marcknadher, Eller andra Onödighe Sammankompster hallas (under pesttid). L. Paulinus Gothus Pest. 101 a (1623). Dett är onödigt med dhe Öfwerlandzhöfdingerne vtj Westergötland och Småland. RARP 2: 73 (1634). (Man skall icke) med onödigt arbete .. ohelga (sabbaten). Schmedeman Just. 1139 (1687). Öfversee .., att inttet onödigt bagage är vijd regementet. HT 1919, s. 105 (1708). Denna farhåga är onödig. VL 1899, nr 256, s. 2. Hedberg Skära 303 (1931; om person). — särsk.
a) i ordspr. Gåå öfwer Åån effter Watn, är onödigt omaak. Grubb 528 (1665). Onödigt arbete att föra ved till skogs. Wensell Ordspr. 63 (1863). Det är onödigt predika för lärdt folk. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det är onödigt koka gröt i skinnbyxor, så länge man har gryta. Därs.
b) (†) i uttr. vara ngn onödig, icke behövas för ngn, vara umbärlig för ngn. Oåtskillige (förstavelser) äre: Peregrinæ ock oss nästan onödige: er, ge. Tiällmann Gr. 228 (1696).
c) (†) i uttr. ha onödigt (göra ngt), icke behöva (göra ngt). (Hon) tycker, at hon har onödigt lösa skilljobref. VDAkt. 1737, nr 85.
d) (†) i uttr. i onödigt mål, i oträngt mål, onödigtvis; jfr MÅL, sbst.2 3 slutet. Linné Bref I. 2: 268 (1764). Detta missbruk .. tjenar .. at .. öka landtmans tunga i onödigt mål. Posten 1769, s. 859.
e) (†) närmande sig bet.: obefogad; om rättegång: som man icke har grundad anledning att börja. Att vpå 300 tynner haffre blef lagdt ett onödigt arrest. 2SthmTb. 5: 179 (1576). Onödig rättegång. ÄB 23: 6 (Lag 1734).
f) i utvidgad anv.: olämplig, icke önskvärd; äv.: värdelös; numera bl. (vard.) i sådana uttr. som det är onödigt (att göra ngt l. att ngt göres o. d.), eufemistiskt, för att beteckna att man helst bör undvika l. underlåta ngt. SthmTb. 31/10 1584. 1. Knippa med allehanda gamble och onödige skriffter. BoupptSthm 25/4 1672. H(ierta) hade gjort Rutberg uppmärksam på, att det var onödigt släppa Blanche in i Bondeståndet. Liljecrona RiksdKul. 27 (1840).
g) ss. adv.; numera nästan bl. ss. bestämning till adj. l. adv. (äv. mycket, många) i sådana uttr. som onödigt lång, stor, servil, hårdhänt, många, fort; i sht förr äv.: i onödan; onödigtvis. Salberg Gr. 86 (1696). Truppen (må icke) onödigt uttröttas. Ling Regl. 10 (1836). Onödigt fort. Wägner Norrt. 66 (1908).
3) (†) om person, närmande sig l. övergående i bet.: onyttig, oduglig; jfr 2. At han wore en odugeligh och onödigh karl, som intet något rätt lärt hade. Hjelt Medicinalv. 1: 133 (i handl. fr. 1691). StadfVAGrundRegl. 1741, s. A 5 a.
4) (bygdemålsfärgat i Finl.) som krusar; som gör sig onödigt besvär. Nå Gustafva, Gustafva! Var nu inte onödig. Numers Dram. 1: 78 (1892). Bergroth FinlSv. 196 (1917).
5) (†) i uttr. vara onödig om ngn l. ngt, icke behöva ngn l. ngt. Han är onödig om biträde i det målet. Murberg FörslSAOB (1791).
Ssgr (till 2): A: ONÖDIG-GÖRA, v. (i skriftspr.) åstadkomma att (ngt) blir onödigt l. överflödigt l. obehövligt. TT 1893, Byggn. s. 57. (Rymliga långbyxor vid ridning) onödiggöra benlindor. TurKal. 1927, s. 84.
B: ONÖDIGT-VIS300~2, äv. 3~200 (onö´digtvis Weste), adv. utan att det är nödvändigt l. behövligt; i onödan; i oträngt mål. Krigzart. 1683, art. 54. Söken intet faran onödigt vijs. Ehrenadler Tel. 465 (1723). SvD(B) 1943, nr 116, s. 8. särsk.
a) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: till ingen nytta. Richardson Krigsv. 2: 161 (1741). Tiden är dyrbar; den bör icke onödigtvis bortkastas. Carlén Repr. 95 (1839). Malmström Hist. 1: 64 (1855).
b) (knappast br.) i uttr. begagna ngt onödigtvis, missbruka ngt. Att onödigtvis begagna Guds namn. Nyblom Minn. 1: 37 (1904).
Avledn.: ONÖDIGHET3~200 l. 300~2 (onö´dighet Weste), r. l. f. till 2.
1) (i skriftspr.) egenskapen l. förhållandet att vara onödig l. obehövlig l. umbärlig; förr särsk. i uttr. ngts onödighet till ngt, obehövligheten av ngt för ngt. Höpken 2: 152 (1749). Gärningarnas onödighet til salighetens förvärfvande. Nohrborg 757 (c. 1765). Jag skulle .. klarlägga .. onödigheten av att begå (konfirmationen). Hellström Malmros 125 (1931). särsk. (†) i uttr. i onödighet, i onödan, onödigtvis; äv.: till ingen nytta. Sahlstedt (1773). Oredor .., hvarigenom man i onödighet gjort Vetenskapen .. tvetydig. Boëthius Sedol. 6 a (1782). Landsm. XVIII. 9: 5 (1890).
2) (numera bl. tillf.) konkretare: ngt onödigt l. överflödigt; särsk. i fråga om sådant som icke är nödvändigt för tillfredsställandet av människans normala lekamliga l. andliga behov; ngt som icke är av behovet l. omständigheterna påkallat; stundom dels om ngt som har prägel av överflöd l. lyx, dels övergående i bet.: ngt (i lekamligt l. andligt avseende) onyttigt l. värdelöst; förr äv.: betydelselös l. obetydlig detalj, struntsak; i sht i pl.; förr äv.: futiliteter, strunt. Kåstelige Knyttninger med mehra Onödigheter (avskaffas). RARP 3: 404 (1644). Man låter ligga hufvudsaken, och .. bekymrar sig om onödigheter. Borg Luther 2: 635 (1753). En stor konungs ärofulla regering, som med små onödigheter icke bör sysselsättias. Höpken 2: 733 (1776). Man säger, at .. (logiken) innebär mycket gräl och onödigheter. Bergklint MSam. 1: 95 (1781). Folket ansåg .. (skolan) som en tidsödande onödighet. Wetterbergh Penning. 509 (1847). Gillner Bergenkr. 25 (1923). särsk. (†) i uttr. göra l. företaga sig en onödighet, göra ngt som är onödigt l. överflödigt. Porath Pal. Föret. 3 (1693). Murberg FörslSAOB (1791).
Spoiler title
Spoiler content