SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
ORA ω3ra2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. ora, motsv. d. ore (fd. oræ); sannol. uppkommet av varu, oblik form av det sbst. vara som föreligger i sv. dial. vara, fsv. vara (ss. ortnamn); jfr fd. woræ (i ortnamn), dat. pl. warum (ss. ortnamn); sannol. sammanhörande med nor. dial. vor, grus- l. stenbank, stenbrygga vid landningsplats, isl. vǫr, stenbrygga vid landningsplats, fht. uuarid, uuerid, ö (t. werd), feng. waroð, wearð, strand; möjl. till den ieur. rot ṷer som bl. a. föreligger i VÄRJA, v.]
(i vissa trakter) (ofta skogbevuxen o. höglänt) ouppodlad utmark; skogsbacke l. skogsås; skog; företrädesvis i namn på lokaliteter. Linné Sk. 117 (1751). Sjöbo ora. Landsm. VIII. 3: 82 (1898). Med bokskog på höjden, milsvid och lång, / och med susande sagor i ora och vång. Fjelner TypTillf. 16 (1923). Maglehems eller Sönnarslövs oror. SvGeogrÅb. 1932, s. 113.
Ssg: OR-VÅNG. [sv. dial. oravång, åkerstycke som ligger i träde; jfr med avs. på bet. sv. dial. orager, d. orager, obrukad åker (använd ss. betesmark)] (†) obrukat åkerstycke använt ss. betesmark. JBarck (1759) i HTSkån. 2: 372.
Spoiler title
Spoiler content