SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
ORAL ωra4l, adj. o. sbst. r. l. m.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. oral; till lat. os (gen. ōris), mun]
I. adj.
1) (numera i sht anat.) som hör till l. sammanhänger med l. sker (intages) genom munnen. (Calvins motståndare) tillvitade sin vedersakare att han under brödet ej antog någon Christi lekamens närvaro .. ej heller något oralt åtnjutande. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 227 (1837). Oral smitta. FörhLäkS 1918, s. 704. Hygiea 1930, s. 358.
2) språkv. om språkljud: vid vars bildning luftströmmen från lungorna går ut genom munnen (medan näshålan är avspärrad gm gomseglet); motsatt: nasal. Orala nasaler, språkljud vid vilkas bildning luftströmmen samtidigt går ut genom munnen o. näsan, nasooralt språkljud. Landsm. 1: 18 (1879). Danell SvLjudl. 10 (1911).
II. språkv. sbst.; motsv. I 2: språkljud vid vars bildning luftströmmen från lungorna går ut genom munnen, munljud. Nyström Talorg. 13 (1888). Noreen VS 1: 376 (1905).
Ssgr (till I 1): ORAL-BEVIS. (†) jur. muntligt bevis (se bevis 1 a γ). Broomé CivPr. 111 (1882).
-SKYDD, n. (mindre br.) med. bindel kring mun o. näsa, avsedd att förhindra (dropp)-infektion, munskydd. FörhLäkS 1918, s. 707.
Spoiler title
Spoiler content