publicerad: 1950
ORIENTERA or1iente4ra l. ωr1-, äv. å1- l. ω1-, l. -jen-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.); -ARE (se avledn.).
Etymologi
A. i fråga om topografiska förh. samt i därmed närstående bet.
1) (med prägel av fackspr.) tr., med avs. på kyrka: bygga l. lägga med koret i öster (o. öst-västlig längdriktning). SvFmT 10: 336 (1899). Hildebrand Medelt. 3: 177 (1900).
2) (†) i p. pf., om karta: vars överkant är dess nordkant (o. på vilken namnen skrivas från väster till öster); jfr 3 a. TjReglArm. 1867, 4: 55. jfr NF (1888).
3) (i sht med prägel av fackspr.) tr.: ge (ngt en viss) riktning i rummet, placera (ngt med längdriktningen i ett visst väderstreck), ge (ngt en viss) längdriktning; i sht i p. pf.; stundom äv. refl. 2NF 25: 974 (1917; refl., om axel på snurra). — särsk.
a) ställa l. placera (ngt) i rätt väderstreck; särsk. med avs. på karta l. mätbräde: inrikta efter terrängen, dvs. så att kartans osv. norr vetter mot nordpolen; jfr 2. Pfeiffer (1837). Att orientera mätbrädet. LbTopogr. 24 (1907). IdrIMar. 1935, s. 155 (i p. pf., om karta).
b) i p. pf.: (med avs. på sin längdriktning) placerad (så l. så), som sträcker sig (i den l. den riktningen); ofta i adjektivisk anv.; särsk. om ngt som av naturen har en viss sträckning. SD(L) 1896, nr 485, s. 4. Den djupa skogen bland oregelbundet orienterade dyner. Hedin GmAs. 1: 443 (1898). Den fyrkantiga kyrkogården .. är orienterad med långsidorna i norr och söder. Stolpe o. Arne 2 (1912). TurÅ 1942, s. 152. jfr: Enhetligt orienterade vindnötta stenar. PT 1901, nr 287 A, s. 2.
c) i p. pf.: vettande (mot ngt); lokaliserad (på det l. det sättet), mer l. mindre koncentrerad (åt ett visst håll). (Slottets) huvudfasad, orienterad mot den ännu oredigt byggda stadsdelen i norr. Josephson Tessin 2: 68 (1931). All bebyggelse är orienterad mot sjön. Rogberg Dam 56 (1932). Habitationsklungor, orienterade efter vattendragen. Enequist Luled. 388 (1937).
4) (med prägel av fackspr.) i utvidgad l. oeg. anv. av (2 o.) 3.
a) i p. pf., om fotografi av terrängområde, för att beteckna att det tagits så att man vet l. kan bestämma (nordsyd)riktningen o. läget av de på detsamma avbildade terrängföremålen (o. därmed kan identifiera dem). Orienterade fotografier från .. medels teodolit bestämda punkter. TurÅ 1897, s. 191.
b) (mera tillf.) i p. pf., om karta: ritad (på ett visst sätt) med avs. på väderstrecken (jfr 2); äv. om geografisk beskrivning l. uppgift rörande ett visst område, för att beteckna att den är präglad av den uppfattning om området som betingas av riktningen varifrån skildringens osv. upphovsman kommer till området l. av uppfattningen i de orter där han fått sina upplysningar. (Kartorna) äro orienterade med söder uppåt. Nordenskiöld Periplus 159 (1897; jfr 2). Att den skildring av den nordliga Östersjövärlden, som förekommer i .. Taciti Germania synes vara orienterad från .. Weichselmynningen. Fornv. 1917, s. 221.
c) (enst.) med avs. på byggnad: uppge l. ange (byggnadens) riktning l. placering (i förh. till väderstrecken o. d.). Att inskrifterna orientera Edfutemplet .. på så sätt, att dess axel säges ligga i riktning från (Orion till Stora björnen). Piehl Egypt. 11 (1896).
d) (enst.) fastställa (ett terrängföremåls) läge l. riktning o. d. (i förh. till ngt annat). Sedan gingo vi ett stycke utåt fjordmynningen, för att orientera densamma i förhållande till kustlinien. SD 1899, nr 441, s. 3.
5) tr.: göra (ngn) underkunnig om var han befinner sig l. hur väderstrecken ligga l. om terrängföremåls (l. byggnaders osv.) identitet o. inbördes läge; i sht refl.; särsk.: göra sig hemmastadd (med en orts o. d. topografi); finna sig till rätta (i terrängen, på en karta o. d.). Så att vi skulle kunna orientera oss bland (grav)-stenarne. Almqvist Smar. 427 (1845). Man hade funnit medel att orientera sig (på solytan). Björling Sol. 21 (1869). Att ute i det fria ”orientera sig”, d. v. s. återfinna väderstrecken. Carlson 1Skolgeogr. 133 (1887). Att orientera sig i sjökortet. Hägg PraktNav. 3 (1900). Landets formation eller någon byggnad, hvilka återfinnas på sjökortet .. (äro) ofta nog för att orientera sjömannen. 2UB 9: 481 (1906). Ändtligen blef man med stjärnornas hjälp orienterad och hittade omsider posthuset. Quennerstedt C12 2: 83 (1916).
6) (ny anv.) intr.: utföra l. bedriva l. deltaga i orienteringslöpning, med hjälp av karta o. kompass taga sig fram i (okänd) terräng (till ett visst mål). Swing 1931, nr 42, s. 8. Norra Real orienterade bäst av skolorna. SvD(A) 1934, nr 266, s. 15.
B. bildl.
7) ge (ngn l. ngt en viss) (in)riktning (med avs. på intressen l. i religiöst l. politiskt l. konstnärligt hänseende); i sht refl. o. i p. pf. (ofta i adjektivisk anv.). Landet börjar orientera sig mot öster, söka politiska (o. kulturella) anknytningar hos en viss l. vissa makter i öster l. (i högre l. lägre grad) basera sin politik på samförstånd med denna (dessa). En pacifistiskt orienterad tidning, som har anknytning till (l. står nära l. visar intresse för) pacifismen l. som mer l. mindre ivrigt värkar för densamma. FoU 20: 4 (1907). (Tegnérs patriotism) var .. historiskt orienterad, mot häfden och minnena. Böök SvStud. 36 (1913). Den nytestamentliga exegetiken .. (har) blivit .. alltmer religionshistoriskt orienterad. Aulén AllmTron 41 (1923). François Coty .. orienterade den (dvs. tidningen Figaro) åt fascismen. Bjurman 3Statsm. 133 (1935). SvD(B) 1948, nr 59, s. 6.
8) ge (ngn) en (översiktlig o. kortfattad) redogörelse (för ngt), (översiktligt o. kortfattat) klargöra (ngt för ngn); sätta (ngn) in (i ngt), underrätta (ngn om ngt); komma (ngn) att bli (mer l. mindre väl) hemmastadd l. att finna sig till rätta (i en viss fråga l. i ett visst ämne o. d.); ofta refl.; äv. i p. pf. med adjektivisk bet.; särsk.: underrättad, hemmastadd. Brigadchefen orienterade de församlade officerarna om (förr äv. med l. över) läget. Rademine Knigge 3: 54 (1804). Att orientera sig inom den vetenskap, han valt till studium. Frey 1845, s. 43. Klockhoff ESkr. 146 (1866: med). Bolin Statsl. 2: 348 (1871: öfver). Att .. orientera de unga på det mänskliga vetandets viktigaste områden. PedT 1899, s. 49. FälttjRegl. 1900, s. 89. SDS 1948, nr 15, s. 10.
Avledn.: ORIENTERARE, m.||ig. till (5 o.) 6: person som orienterar (sig) l. kan orientera; nästan bl. om deltagare i orienteringstävling; orienteringslöpare. IdrBl. 1924, nr 141, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content