[fsv. oræsta, oresta, äv. orost? (i orostær, pl.), runsv. orustu (oblik form) m. m.; jfr fgutn. orista, fd. orest, horestæ, offræst, offrøst, fnor. orrasta, orrosta, isl. orrosta; möjl. utgående från en förbindelse av UR, prep., o. RAST, alltså eg.: tillstånd då lugnet är stört l. dyl. (jfr med avs. på bildningen ÖRLIG); ordet torde i nysv. ha upptagits från isl.]
strid, kamp, krig. (Hjalmar) war i Orost Rask; i Fredstijd Kiäk och Gill. Dahlstierna (SVS) 128(1698). Spegel(1712). jfr Ihre(1769).
