SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1951  
OS ω4s, sbst.1, n., äv. (i vissa trakter) r. l. m. (Landsm. 1: 553 (1880), Sundén (1888)); best. -et resp. -en; pl. (ss. n.) =.
Etymologi
[fsv. os, n. (i bet. 1), sv. dial. os, n. o. m. (i bet. 1 o. 2); jfr d. dial. os, r., åmynning, isl. óss, m., utlopp av vattendrag l. sjö, nor. (dial.) os, m. o. n., älvmynning, äv.: ställe där ett vattendrag rinner ut ur en sjö, smalt sund; trol. etymologiskt identiskt med lat. ōs, mun, sanskr. ās, āsya, mun]
(numera bl. bygdemålsfärgat)
1) ställe där ett vattendrag rinner ut i en sjö l. havet l. rinner ut ur en sjö.
a) om vattendrags mynning; numera nästan bl. i fråga om relativt små vattendrag. Amer. 21 (1675; i fråga om Amasonfloden). Sjelfva oset, der .. (Heligeån) mynnar i sjön (Åsnen har) fått hos folket namn af Asnekofve. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 130 (1863). Lidans os. Ymer 1941, s. 71.
b) om ställe där en å l. bäck rinner ut ur en sjö l. där en sjö övergår i ett vattendrag. Å skall i os stämmas. Rydberg Myt. 1: 699 (1886). (En bäck) nog kraftig att nedanför oset draga ett kvarnhjul av blygsamt små dimensioner. Engström Penn. 301 (1927).
2) (strömt) ställe i sjö l. å l. kärr o. d. där vattnet om vintern icke (l. bl. sällan) tillfryser; källdrag. G1R 24: 546 (1553). Giäsande Oos i Siöar och Myror. Broman Glys. 1: 323 (1709). Träsket var tillfruset, men är fullt af os, eller källdrag, dem aldrig vintern gör säkra till att befara. Afzelius Sag. 5: 42 (1843). — jfr KÄLL-OS.
Spoiler title
Spoiler content