PADUAN pad1ɯa4n, sbst.2, i bet. 1 m., i bet. 2 m.||ig. l. r., i bet. 3 r. l. m.; best. -en; pl. -er; l. (i bet. 1 o. 2) PADUANARE pad1ɯa3nare2, äv. 10400, i bet. 1 m., i bet. 2 m.||ig. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(-an 1795 osv. -anare 1913 osv.)
Etymologi
[jfr t. paduaner, eng. paduan, fr. padouan, it. padovano; till PADUA (t. Padua) l. PADOVA (it. Padova), stad o. provins i norra Italien. — Jfr PADOVANA]
2) [jfr motsv. anv. i t., ävensom av fr. padoue, it. padovana] lant. höns tillhörande en i Padova sedan gammalt odlad hönsras med stor fjädertofs i pannan o. stort skägg (samt förkrympt kam); i sht i pl., om denna hönsras. Möller Fjäderf. 35 (1885; i pl.). LmUppslB 517 (1923; i pl.).
3) (paduan) [jfr motsv. anv. i t. o. eng. samt av fr. padouan(e)] (i fackspr.) i Padova på 1500-talet slagen efterbildning av antikt mynt l. antik medalj. Hallenberg Myntcab. 130 (1804; i pl.). SvUppslB 10: 891 (1932; i pl.). —
