PARADOXAL par1adoksa4l l. 01—, adj. -are. adv. -T.
1) om yttrande, påstående o. d.: som utgör l. har formen av en paradox (se PARADOX, sbst. 1); äv. dels om framställning: full av paradoxer, dels om person: som uttrycker sig l. har benägenhet att uttrycka sig i paradoxer; förr äv. allmännare: orimlig, absurd, förnuftsstridig. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). 3SAH 11: 287 (1896; om person). Den paradoxala satsen ”ingenting är i själva verket säkrare än slumpen”. Sandler Siffr. 9 (1928).
2) om företeelse.
a) som uppvisar motstridiga l. motsägande l. skenbart med varandra oförenliga drag, som utgör en paradox (se PARADOX, sbst. 2), motsägelsefull; förr äv. allmännare: orimlig, absurd (jfr b). Paradoxal egensinnighet. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). Levertin G3 252 (1894). Det paradoxala har inträffat att världens rikaste land, som samlat världshistoriens största guldförråd, drivits att överge guldmyntfoten. SvD(A) 1933, nr 68, s. 4.
b) med. motsatt vad som är naturligt l. vad man kan vänta sig, oväntad, abnorm, onormal. Paradoxala tryckvariationer i artific. pneumothoraxhåla. Hygiea 1921, s. 172.
Avledn.: PARADOXALITET101004 l. 010104, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara paradoxal.
