[jfr sv. dial. gårpark, vattupark, lerig vattenpuss, surpark, surt l. blött ställe, vattenpuss, ävensom palk, vattensjuk äng l. åker; sannol. avledn. av den stam som föreligger i sv. dial. pada, f., (nästan) bar fläck i en sädesåker, ä. finlandssv. padha, m., ådal (XenLidén. 177(1672)), mlt. pat (lt. pad), mnl. pat (holl. pad), fht. pfad (t. pfad), feng. pæð (eng. path), alla med bet.: stig, väg, i feng. äv.: dal, ävensom i -pad i Medelpad (se TBucht i SpråkvSällskUpsF 1925—27,s. 20); ordet har i senare tid sannol. anslutits till PARK, sbst.2]
(†)
1) om vattensjukt l. fuktigt (mindre) område; sänka; äv. övergående i bet.: lågt liggande äng; jfr PARK, sbst.2 1 a α, δ. Här och der emellan fälten voro (mellan Malmö o. Trelleborg) helt små fuktige parker, som buro något gräs. Linné Sk. 207(1751). Myror utgöra ännu mera sumpige, vattusiuka, låga och flakländiga parker. Gadd Landtsk. 1: 240(1773); jfr PARK, sbst.2 1 a δ. Så snart et kärr är uttorkadt, försvinna nattfroster, .. den förra moss- och svaga gräs-växten förlorar sig, och i des ställe röjes öfver alt en bördig grönskande park. Därs. 3: 12(1777); jfr PARK, sbst.2 1 a δ.
2) i åker: (mindre) område med mer l. mindre ofruktbar mark; sannol. äv. om bar fläck i sädesåker (jfr PARKOT). Är det så at någre ofruchtsamme Parkar eller Stenar finnas uti Åkeren, så (osv.). Rålamb 1: 87(1690).
Avledn.: PARKOT, adj. [jfr sv. dial. parkugr, om säd: ojämn, luckig; med avs. på bet. jfr sv. dial. padug(r), om säd: ojämn, luckig] (†) till 2, i uttr. parkot med säd, om åker: som har bara fläckar där säden icke vuxit upp; jfr luckig 1. Linc. K 6 a(1640).
