PIA pi3a2, sbst.1, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Norrl.) pia; av fin. piia, liten flicka o. d., smeksam sidoform till piika (se PIGA) l. bildat till piika i kasus med bortfallet k. Ordet har formellt sammanfallit med (syd)sv. dial. pia (ljudlagsenligt utvecklat ur PIGA), o. det är stundom omöjligt att avgöra, vilken av dessa båda bildningar som föreligger]
1) (i vissa trakter av Norrl. o. i Finl.) smeksamt, om l. (i sht) till en (liten) flicka, ngn gg fästmö l. käresta; särsk. i uttr. min pia l. pian min. Lilla pian var söt som en liten somnad engel, der hon låg (död). Topelius Dagb. 1: 345 (1834). Dens. (1844) hos Vasenius Top. 2: 528 (om fästmö). Nå, hur har du det nu egenteligen, pian min, sade hon .., när dottern satt där i soffan. Väring Vint. 81 (1927).
SAOB
