SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PINNIG pin3ig2, adj. -are.
Ordformer
(-ig 1857 osv. -og c. 1645—1756)
Etymologi
[jfr d. pindet, lt. pinnig; till PINNE]
1) som i ett l. annat avseende liknar en pinne l. pinnar; särsk.: som är styv l. står rakt ut l. upp som en pinne. IErici Colerus 1: 103 (c. 1645). (Gräs som slås för sent) är hårdt och pinnogt. Boije Landth. 19 (1756). Berg Lab. 62 (1933). särsk. om skog: vars stammar o. grenar äro spinkiga, spinkig. Ju närmare han kom sjökanten, desto glesare och pinnigare blev skogen. Hedberg Rymm. 113 (1930).
2) (ngt vard.) om möbel, ngn gg vagn o. d.: som utgör en pinnmöbel resp. pinnvagn l. har det lätta, enkla, spinkiga utseende som en dylik möbel osv. har. (Enbetsvagnen) var ljusgul och röd, på sitt pinniga vis / Konstruerad så innerligt söt. Sehlstedt 2: 49 (1857, 1862). Idun 1949, nr 3, s. 27.
3) försedd med så l. så beskaffade l. sittande pinnar; i ssgr; jfr TÄT-PINNIG.
4) (†) full av dynt; jfr PINNE 3 a γ. IErici Colerus 1: 15 (c. 1645).
5) (vard., föga br.) om person: ”viktig”, ”mallig”; jfr PINNE 3 f. Du behöfver inte se pinnig ut. Janson Gast. 123 (1902).
Spoiler title
Spoiler content