PIPS pip4s, sbst., i sht förr äv. PIPP pip4, sbst., förr äv. PIP, sbst.5, r. l. m. (f. Lindfors(1824)); best. -en.
Ordformer
(pip 1727—1871. pipp 1621—1932. pips 1743 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. pip; av lt. pip(p), pips (av mlt. pip), resp. av (det möjl. av lt. påvärkade) t. pip(p)s (med motsvarigheter i mht., fht., mnl., holl. o. eng.); av ett vulgärlat. pipita, av lat. pituita, seg fuktighet, slem, pips, rotbesläktat med sanskr. pituh, saft m. m., o. möjl. med lat. pix, harts, beck (jfr BECK)]
(numera bl. i vissa trakter) katarr hos fåglar (särsk. höns) som yttrar sig i att tungspetsen överdras av en vitaktig hinna o. näsborrarna tilltäppas av slem, hönsdifteri, hönssnuva; äv. om nyssnämnda hinna. Forsius Fosz A 1 a(1621). IErici Colerus 2: 197(c. 1645; hos kalkoner). När Hönsen får Pippen, kan man träda en lijten Fieder genom Näsz-håln på dem. Rålamb 13: 68(1690). Mäst få Hönsen Pip när de dricka orent Vatn. Salander Gårdzf. 46(1727). Huden (under tungspetsen) eller pippen skal borttagas med en knifsvdd. Broocman Hush. 3: 53(1736). Dahlman Reddej. 112(1743; hos gäss). Stiernstolpe DQ 4: 345(1819). AHB 48: 38(1871; hos kanariefågel). TySvOrdb. 1798(1932).
