[sv. dial. pjunka, bära på ngt tungt, göra ngt oskickligt, kläda på sig illa, arbeta smått; sannol. identiskt med PJUNKA, v.1; med avs. på betydelseutvecklingen jfr PALLRA, v.2]
(†)
1) göra sig omak, besvära sig. The som icke willia piunka med thesza Gröters och Omslagz etc. ombytande, hwilket är i sanning mycket omaksamt, kunna (osv.). Block Pest. 77(1711).
2) då o. då ta en liten del (av ngt), ”plocka” (litet i sänder). (Om man ger tjänstefolket förskott på lönen) så piunka de litet i sönder af lönen. Boije Landth. 352(1756).
