PLATTRA, plat3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(platra 1648—1769. plattra 1648—1935)
Etymologi
[sv. dial. plattra, platra, knalla, skvätta m. m.; jfr lt. plattern, plaska o. d.; sannol. av ljudhärmande urspr. (möjl. sammanhörande med sv. dial. platta, slå (till l. ihop), falla handlöst; se PLATT, sbst.4); jfr PLADDRA,PLOTTRA]
1) (numera bl. ngn gg tillf. l. bygdemålsfärgat) knalla, smattra, smälla; äv. opers.; särsk. i fråga om upprepad skottlossning; särsk. i uttr. plattra och skjuta; jfr PLOTTRA 1. Weise 1: 164(1769). Plattra och skjuta. Nordforss(1805). Det beständiga plattrandet på Hararne. Crælius Nås 42(1837). Wetterbergh Penning. 589(1847; opers.). Dalin(1855).
2) (tillf. l. bygdemålsfärgat) om vatten: klaska l. skvätta o. d. Vattnet plaskade och plattrade under hans händer (vid sköljningen av kläderna i handfatet). Kjellgren MännKringBro 248(1935).
3) (†) pladdra; prata (strunt); äv. tr.; jfr PLOTTRA 2. Hwadh plattrar tu Calvinisk Kopp? Brasck Apg. M 1 b(1648). Vanliga Dårhus-Narrar pläga plattra och skryta med en hop länte och obegripeliga ord. Dalin Arg. 2: nr 29, s. 4(1734).
Särsk. förb. (till 1; †): PLATTRA BORT. göra slut på l. förbruka (ngt) gm upprepad skottlossning. Det krut jag småningom plattrar bort här (i Karlskrona). CAEhrensvärd Brev 1: 148(1788). —
PLATTRA SÖNDER. brista (sönder) med en (svag) smäll l. knall. Rutström Schiller Röfvarb. 139(1799; om vattenblåsor; i bild).
Avledn. (†): PLATTRARE, m. till 1: mansperson som (planlöst) skjuter upprepade skott. Weste(1807).
