PLUTOKRATI plut1ωkrati4 l. plɯ1t-, l. -to-, l. 01—, r. l. f.; best. -en l. -n; pl. -er.
1) polit. styrelseform som utmärkes därav att makten ligger i händerna på de förmögna i samhället, rikemansvälde, pänningvälde; äv. om stat med dylik styrelseform. Geijer I. 6: 320 (1844). De konservativt liberala staterna, de s. k. plutokratierna. GHT 1944, nr 192, s. 3.
2) den förmögna grupp l. klass av medborgare som har makten i ett plutokratiskt samhälle; ofta allmännare, om de mycket förmögna l. pänning- l. börsaristokratien i ett samhälle. Ramsay Barnaår 2: 36 (1904). En familj, som genom förmögenhet och inflytande intog en av de allra främsta platserna inom handelsstadens plutokrati. Fatab. 1937, s. 160.
