publicerad: 1953
POLÄR pωlä4r l. -æ4r, adj.; adv. -T.
Etymologi
[av fr. polaire, av lat. polaris (se POLAR)]
(i sht i fackspr.; se dock 4) som har avseende på en l. flera poler; jfr BIPOLÄR, CIRKUM-, MULTI-POLÄR; särsk.
1) som utmärker l. finns vid l. har avseende på (ngn av) jordklotets poler. Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 145. Polär djurart. Klinckowström 3MånDag 149 (1891). Polär trädgräns. 2NF 38: 957 (1926). De polära trakterna. Ymer 1939, s. 69. jfr BIPOLÄR, CIRKUM-POLÄR.
2) mat. som har avseende på l. finns i ett koordinatsystem bestämt av en fast axel o. en på denna liggande fast punkt (”pol”). Polära koordinater. Lindelöf AnGeom. 8 (1864).
3) kem. i fråga om atomernas bindning till varandra i en molekyl: karakteriserad av elektrostatisk attraktion. TMatFysKemi 1918—19, s. 56. Smith OrgKemi 28 (1938).
4) (i skriftspr.) konträr (se d. o. 1 d slutet); i uttr. polärt motsatt, polär motsats (äv. kontrast). Dess polära motsats. Vetterlund StDikt. 60 (1894, 1901). Två polärt motsatta livsuppfattningar. Nilsson SvRom. 493 (1916). I polär kontrast. Hellström RedKav. 12 (1933).
Spoiler title
Spoiler content