POSITO pω4sitω l. på4-, l. -to, l. 302 (Weste synes ha känt båda accentueringssätten; pòsito Dalin), adv.
Etymologi
[jfr t. posito; av lat. posito, eg. ablativ sg. n. av positum, p. pf. av ponere (se PONERA)]
(numera föga br.) antaget, förutsatt, låt så vara (att), om så vore (att); förr äv.: låt oss säga. RP 2: 156 (1632). Så går man med honom till en ännu högre instans, der man posito lyckas få motparten ånyo skild vid samma (egendom). Almqvist AmH 1: 63 (1840). Östergren (1935).
SAOB
