PRAGMATISK pragma4tisk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. pragmatisch, eng. pragmatic, fr. pragmatique; av lat. pragmaticus, kunnig i behandlingen av statsangelägenheter o. d., av gr. πραγματικός, driftig, värksam, till πρᾶγμα, gärning. — Jfr PRAGMATIKER, PRAGMATISERA, PRAGMATISM, PRAGMATIST]
1) hist. som har avseende på l. gäller l. behandlar statsangelägenheter l. offentliga angelägenheter; i uttr. pragmatisk sanktion [jfr senlat. pragmatica sanctio], urspr. om viktigare kejserliga utslag i tvister mellan korporationer i det romerska riket; i senare tid om vissa förordningar av grundlagsmässig karaktär. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 215 (1835). Grimberg VärldH 7: 145 (1936).
3) (†) som har avseende på l. gäller praktiska ting l. det praktiska livet; som har praktiskt syfte; praktisk; motsatt: teoretisk; jfr 4. Berch Hush. Föret. 7 (1747). Rim-Chrönikan, hvilken i en viss pragmatisk afsigt blifvit författad, för att visa de elaka följderna för Svenska Staten, af vår Nations trenne hufvudlaster. Hammarsköld SvVitt. 1: 35 (1818). Rationell orthodox och pragmatisk theolog, kämpade .. (J. O. Wallin) för läran mer än för lärosatserna. Valerius 2: 260 (1840). Boström 3: 409 (1856).
4) hist. om historisk framställning: som tar särskild hänsyn till orsakssammanhanget mellan de skilda händelseförloppen; i sht förr med särskild tanke på den praktiska nyttan av en dylik framställning (jfr 3); äv. oeg., om historisk metod l. om historiker o. d. SvMerc. 3: 99 (1757). Polybius är ansedd såsom den Pragmatiska Historiens fader och mönster. Norrmann Eschenbg 1: 291 (1817). Den pragmatiska historiesyn, för vilken Hornborg framträtt som målsman. HT 1941, s. 307.
5) filos. som utgör pragmatism (se d. o. 2) l. är i enlighet med l. har avseende på l. samband med pragmatismen. 2NF 20: 41 (1913). Den pragmatiska lösningen på kunskapsproblemet. Böök 4Sekl. 25 (1928).
