PRAKTIKER prak4tiker, äv. 302, m.||ig.; best. -n; pl. = l. praktici prak4tisi, äv. 302; äv. (numera bl. med skämts. l. vard. prägel, företrädesvis i bet. 5 o. i denna anv. nästan alltid) PRAKTIKUS prak4tikus, äv. 302 (pràcktikuss Dalin), m.; best. -en, i best. anv. vanl. utan slutartikel; pl. -ar l. praktici (se ovan).
Ordformer
(-ici, pl. 1691 osv. -iker 1833 osv. -ikus (-ic-) 1727 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. t. praktiker, praktikus; substantivering av senlat. practicus (se PRAKTISK) resp. bildning till d. o.]
1) person som sysslar praktiskt med ngt l. utövar praktisk värksamhet l. har ett praktiskt yrke av ngt slag; ofta motsatt: teoretiker. Rålamb 8: 45 (1691). Det mekaniska (av hortikulturen) .. är .. snart lärdt .. genom teori eller analogi. För att deremot vara en skicklig praktikus fordras både studier och erfarenhet. SKN 1841, s. 305. HantvB I. 1: 11 (1934).
4) (numera mindre br.) praktiserande advokat l. jurist; ngn gg äv. om domstolsjurist (i motsats till juridisk forskare l. studerande). Biurman Brefst. 163 (1729). Äfven för den mest obildade practicus .. är kännedomen af lagarnes historia oumbärlig. Schlyter JurAfh. 2: 4 (1879). Wedberg Föredragn. 5 (1924).
5) (i vissa trakter, vard. l. skämts.) person som är skicklig i ngt som kräver en viss slughet l. finurlighet o. som kan konsterna o. knepen, slipad l. slug person. Nordforss (1805). I viran .. var (Askelöf) en fulländad praktikus. Sturzen-Becker 1: 179 (1861). Jag är en gammal praktikus, jag! Mig lurar man inte så lätt! Hedberg Guld 47 (1903). Bergman ClownJ 286 (1930).
