PRESTO präs4tω l. -o, äv. 32 (pre´sto Weste; prä´sto Dalin), adv. o. sbst. n. ((†) r. l. m. l. f. Roman Holbg 202(1746), FoU 17: 340(1790)); ss. sbst. best. -t; pl. -n.
Ordformer
(presto 1728 osv. præsto 1746. prästo c. 1790)
Etymologi
[liksom t., eng. o. fr. presto av it. presto, snabb; ytterst av lat. præsto, till hands; av ovisst urspr.; förra delen av ordet är sannol. præ, framför (se PRE-)]
I. mus. adv., i fråga om utförande av musik: (i) snabbt (tempo); om tempo som är snabbare än allegro; äv. i uttr. presto prestissimo, se PRESTISSIMO I.Triewald Förel. 1: 169(1728, 1735). Vissa perioder, som söngos presto och forte. Cook 3Resa 300(1787).
II. sbst.
1) mus. (del av) musikstycke som utföres l. är avsett att utföras i snabbt tempo; utförande av musik på detta sätt; äv. om detta tempo. Virtuosen spelar en presto. Kellgren (SVS) 6: 89(1779). PT 1918, nr 78 A, s. 3.jfr (†): En ljuflig och behagelig ton, som kallades præsto. Roman Holbg 202(1746).
