[jfr d. puf, holl. pof, t. puff, buff, eng. puff, fr. pouf, bouf, av ljudhärmande urspr.]
1) återgivande det ljud som uppstår, då man plötsligt blåser ut luft genom munnen l. då ett lokomotiv o. d. blåser ut rök o. d.; stundom äv.: puh (se PUH, interj.2 b). Lindahl Tanckef. 24(1740). Puff, puff, puff! der tåget kilar, / Snart man endast ångan ser. Stahre Vindspel 46(1878). Puff, hvad jag är varm ... jag har gått för fort. Topelius Sommarsjö 1: 90(1897).
2) återgivande ett dovt, smällande l. puffande ljud (vid skottlossning l. explosion o. d.); äv. substantiviskt; jfr PUFF, sbst. II 2. Piff paff puff, se PIFF, interj. Då begyntte mann höra puf, puf uthur pistoler. HH 20: 326(c. 1640); jfr PUFF, sbst. II 2. Canoners puff ok paff, Trompeters klara klang. SColumbus Vitt. 96(c. 1670). Nordforss(1805). Harlock(1944).
3) (tillf.) ss. ljudmålande uttryck för knuff l. stöt o. d. Puff! Puff! Puff! Killebukken var över mig. Fröding ESkr. 2: 15(1890).
SAOB
