SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1955  
ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 13, 15, III 2) PÅ-FÖRKOPPRA. (i fackspr.) gm förkoppring anbringa (kopparhinna o. d.) på ngt. HantvB I. 7: 274 (1939).
(I 26 c) -FÖRLITELIG. (-liget, n. sg. 1720) [till förlita (sig) på] (†) pålitlig; tillförlitlig; äv. om förmodan: säker, viss. VDAkt. 1718, nr 279 (om förmodan). HFinSkolvH 3: 289 (1755). VDAkt. 1763, nr 438.
(I 1 d) -FÖRORDNA. (†) i uttr. påförordna ngn till hövitsman ngnstädes, förordna ngn att vara hövitsman på en plats (ett slott). Carlsborgz Slott, ther Nilsz Krumme til Höfwitzman påförordnades. Girs G1 38 (c. 1630); jfr på II 3 anm.
-FÖRSEL. [till påföra o. föra på]
1) (numera bl. mera tillf.) motsv. påföra 1: påförande, påföring. Serenius EngÅkerm. 169 (1727).
2) (†) motsv. påföra 2 b, konkretare, om ngt som tillförts gm inflytande utifrån. (Bärgsbruket m. m.) var (vid medeltidens slut) mer främmande påförsel än inhemsk art. Geijer I. 6: 76 (1839).
(I 52 c, III 14 a) -FÖRSTÅ. (†) refl.: förstå sig på (ngt). Brenner Dikt. 1: 201 (1691, 1713).
(I 53) -FÖRTJÄNT, p. adj. (†) om lön: införtjänad. EkenäsDomb. 1: 109 (1646).
(III 2 o) -FÖSA, -ning. (ngt vard.) fösa l. driva på (ngn l. ngt); pådriva (se d. o. 5, särsk. 5 a, c). AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 271. Fatab. 1936, s. 187. —
-FÖSARE, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. m. [till -fösa o. fösa på] (ngt vard.)
1) person som föser l. driver på ngn; pådrivare (se d. o. a, c). AnderssonBrevväxl. 1: 222 (1858). Levander DalBondek. 1: 155 (1943). särsk. om person som driver på arbetare o. d., = pådrivare c α. Andersson Chimokama 89 (1920). (Arbetarna) njöto några minuters ledighet i ro från uppsyningsmän och påfösare. Johansson SmedBrukspatr. 125 (1933).
2) om ngt som (gm tryck l. pressning l. stöt o. d.) driver l. tvingar ngt l. ngn att röra sig (fortare), pådrivare (se d. o. b). IdrBl. 1924, nr 22, s. 11. Mor Brita .. gav hästen än en påfösare och red förbi. Ljungquist NDacke 244 (1927).
-FÖSERI3~002 l. 1004, n. [till -fösa o. fösa på] (vard., tillf.) särsk. om värksamhet som består i l. går ut på att driva på arbetare o. d. i deras arbete; jfr -fösare 1 slutet. SocDem. 1894, nr 126, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content