[jfr d. rast; av t. rast, samma ord som RAST, sbst.1, o. eg. betydande: viloställe]
metall. den nedåt avsmalnande del av en masugn som befinner sig omedelbart ovanför stället l. utgör ställets övre (mot buken gränsande l. ovanför formorna befintliga) del (o. vars väggar i sht i äldre tyska masugnar bilda en jämförelsevis liten vinkel med horisontallinjen, varigm smältgodset där kommer att göra ett längre uppehåll i sin nedåtskridande rörelse); i sht förr äv. i uttr. flatliggande l. kulliggande rast, rast med jämförelsevis liten rastvinkel. EconA 1808, mars s. 102 (om tyska förh.).Mycket kull-liggande rast. JernkA 1852, s. 211. Sådana till ytterlighet flatliggande öfverställen eller ”raster”. Därs. 1860, s. 147.SvUppslB 18: 487(1934).
