REFUTERA re1fute4ra l. ref1-, l. -ɯt-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr REFUTATION.
Etymologi
[jfr t. refutieren, eng. refute, fr. réfuter; av lat. refutare, slå tillbaka, tillbakavisa, vederlägga, till re- (se RE-) o. ett ss. enkelt ord icke uppvisat futare (se KONFUTERA). — Jfr OREFUTERLIG]
(numera föga br.) vederlägga (ngn l. en mening l. åsikt l. ett påstående o. d.), gendriva, motbevisa; bestrida, förneka, tillbakavisa. Aldenstundh .. wår rettmätige undskyllen icke än her till är skäligen .. refuteret worden. RA I. 4: 434(1598). Til at refutera och förlägga kätteri, är den H. Skrift .. det ändesta rättesnöre. Raimundius HistLiturg. 19(1638). Luther själf har refuterat Augustinus. Strindberg GVasa 90(1899). Det uppdrag, som Bureus 1628 erhöll: att refutera Fasti Danici. Schück VittA 1: 138(1932). — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ing, konkretare, om skriftlig vederläggning l. gensaga. Johan Salvius (uppläste på rikssalen) samme Rikzens Rådh refuteringh. RARP 1: 96(1629).
SAOB
