REKA re3ka2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. reka, vackla, ragla, stå osäkert, vara lös i fogarna, röra, rucka på, möjl. besläktat med RICKA]
I. intr.
1) (†) vackla; i förb. reka tillbaka, vackla tillbaka. Päder .. stötte Lariss för brystett, så Laris rekedhe tilbaker. TbLödöse 492 (1603).
2) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) i uttr. reka med ngt, lirka med ngt. Per drar och rekar med kättingen. Vi 1952, nr 5, s. 11.
II. (i fackspr.) tr.: göra (en kälkes medar o. d.) rörliga l. ledbara i förh. till varandra. GbgMP 1949, nr 34, s. 3. Vid svår terräng medger rekning en jämnare gång av kälken. 2SvUppslB 23: 1081 (1952). — särsk. i p. pf. i adjektivisk anv., om kälke: konstruerad på sådant sätt att de båda medarna äro rörligt l. ledbart förbundna med varandra, så att de kunna förskjutas fram o. tillbaka i lassets längdriktning; äv. i utvidgad anv., om (ett par) skaklar: rörligt förbundna med varandra. Rekade skaklar. GbgMP 1949, nr 34, s. 3. Rekad kälke. 2SvUppslB (1952).
SAOB
