REKONCILIERA re1konsi1lie4ra l. rek1-, l. -sil1-, äv. 010040, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr REKONCILIATION.
Ordformer
(förr äv. rec-)
Etymologi
[jfr t. rekonzilieren, fr. réconcilier, eng. reconcile; av lat. reconciliare, återställa, försona, av re- (se RE-) o. conciliare (se KONCILIERA)]
1) (numera knappast br.) med avs. på person: försona (se d. o. 5), förlika, återförena; äv. refl.; äv. i p. pf. i adjektivisk anv. (Liljensparre) och öfverståthållaren sägas nu vara reconcilierade. Rosenstein 3: 330(1788). Ryssen ähr een reconcilieradh ven. RP 4: 12(1634). (Han) yttrade, att han reconcilierat sig med grefve Wirsén. MinnSvNH 11: 418(1846).
2) (†) med avs. på brott o. d.: göra bot för sona. The sina fäders förbrått skulle .. medh. sina trogna tienster försona ock reconciliera. HH 20: 293(c. 1640).
3) (om förh. inom den romersk-katolska kyrkan) inviga (en kyrka) på nytt (sedan den blivit befläckad l. ohelgad). Brilioth SvKyrkKunsk. 118(1933).
