RELIGIOSITET re1ligiω1site4t l. rel1-, l. -ωs1-, l. 010104, i samtalsspr. vanl. re1lijω1site4t l. rel1-, l. -iω1-, l. -ωs1-, l. 01004, stundom rel1jωsite4t l. 01— (relijositét, relischåsitét Schück(1854); relischåsitét Dalin), förr äv. RELIGIÖSITET, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(-gios- 1637 osv. -giös- 1881—1903)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. religiøsitet, t. religiosität, eng. religiosity, fr. religiosité; till senlat. religiositas (gen. -ātis), till lat. religiosus (se RELIGIÖS). Formen med ö beror på direkt anslutning till RELIGIÖS.— Jfr IRRELIGIOSITET]
egenskapen l. förhållandet att vara religiös (se d. o. 3), gudfruktighet, fromhet. Djup, varm, innerlig, stark, äkta, sann religiositet. RP 7: 57(1637). En innerlig, mild och varm religiositet utgjorde hufvuddraget i Freses charakter. Hammarsköld SvVitt. 1: 219(1818). Religionen faller sönder först när religiositeten icke längre får uttryck i den. Segerstedt Händ. 20(1922, 1926). En sann och uppriktig religiositet. Fatab. 1948, s. 145.
