REPETENT re1petän4t l. rep1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr dan. o. t. repetent; av lat. repetens (gen. -entis), p. pr. av repetere (se REPETERA)]
1) (†) motsv. REPETERA 1 a: person som upprepar l. på nytt återger ngt. Det vore mig en nåd at få vara den Helge Andes repetent, hans, som prisar Jesum och förklarar hans sår. SRosén (1746) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 103.
2) (mera tillf.) motsv. REPETERA 4: person (elev) som repeterar ngt förut inläst l. inlärt. (Sjuksköterske-)eleverna bevista dessa (teoretiska utbildnings-)kurser bägge (utbildnings-)åren, andra året som repetenter. 2NF 25: 720 (1916).
3) (numera bl. ngn gg, om äldre l. utländska förh.) motsv. REPETERA 5, = REPETITÖR 2. Ödmann Hågk. 62 (c. 1805; uppl. 1918). Har sökande (till lärartjänst) icke .. minst ett års tid i egenskap af vikarie, duplikant eller repetent vid läroverket tjenstgjort; må (osv.). SPF 1856, s. 45. — särsk.
b) vid högre läroanstalt (universitet, prästseminarium): lärare av lägre grad (t. ex. docent) l. äldre student som går igenom de av de ordinarie lärarna (professorerna) hållna föreläsningarna l. examenskurserna med de studerande l. förbereder dem för examen; jfr REPETITOR b, REPETITÖR 2 b. Boström 3: 376 (1844; vid sv. universitet). (Max. Reischle) var repetent i Tübingen 1883—88. 2NF 22: 1294 (1915). Därs. 37: 1272 (1925; i Tyskland).
