publicerad: 1957
RESINÖS res1inø4s l. re1-, adj.
Ordformer
(förr äv. -eus)
Etymologi
[jfr t. resinös, eng. resinous, fr. résineux (f. -euse); ytterst av lat. resinosus, avledn. av resina (se RESIN)]
(i sht kem., numera föga br.) som liknar harts; hartsartad, hartsig. Wallerius Min. 417 (1747). Angustura barken håller både resineusa och gummeusa delar. VetAH 1792, s. 303. En egen vidrig nästan resinös lukt. Därs. 1820, s. 296. BotN 1858, s. 147. Ekbohrn (1904).
Spoiler title
Spoiler content