REVLING, sbst.1, m. l. r.
Etymologi
[sv. dial. revling, lång o. mager person, magert o. spinkigt djur; sannol. till REVEL]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) magert o. spinkigt djur. När så hösten kom, hade alla svinen knut på svansen, så när som en stackars refling, som hade ohyra. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 86 (1868).
