REVOLUTIONÄR rev1olɯ1ʃωnä4r l. re1-, l. -ωl-, l. -luʃ1-, l. -on-, l. -æ4r, äv. -ɯ1tʃ- l. -ut1ʃ-, l. 01004 (- - -tschonä´r Dalin), adj. o. sbst.; ss. adj. med komp. -are o. adv. -T; ss. sbst. m.||ig., best. -en, äv. -n, pl. -er.
Etymologi
[jfr t. revolutionär, eng. revolutionary; av fr. révolutionnaire, adj. o. sbst., avledn. av révolution (se REVOLUTION). — Jfr REVOLUTIONARISM]
I. adj.: som utmärker l. är karakteristisk för l. står i samband med l. har avseende på l. strävar efter en revolution (se d. o. 2 o. 3); särsk. dels om person: som är anhängare av (l. deltagare i) en revolution, dels (motsv. REVOLUTION 2): revolutionerande (se REVOLUTIONERA I 1 b). JournSvL 1797, s. 54. Vårt revolutionära tidehvarf. Geijer I. 8: 101 (1835). Konung Gustaf (Vasa) var så till vida revolutionär, som han utgick från grundsatser rent motsatta dem, hvilka uppehållit den gamla kyrkans ställning. Forssell Hist. 1: 198 (1869); jfr II. Thorild var en revolutionär ande. SvH 8: 74 (1905). Rummens möblering och dekorering ordnades om, icke brådstörtadt och revolutionärt utan saktmodigt och gradvis. Höglund Skogsinsp. 139 (1906). Den revolutionära riktningen i vår arbetarrörelse. Estlander 11Årt. 5: 154 (1930). — jfr ANTI-, FÖR-, KONTRA-, SOCIAL-REVOLUTIONÄR. — särsk. substantiverat, i uttr. de revolutionära, om revolutionärer l. en revolutionsarmé (se d. o. 1) o. d. Trupperna gick över till de revolutionära. Grotenfelt NFosterl. 11 (1918).
II. sbst.: person som önskar l. arbetar för l. deltar i en revolution (se d. o. 2 o. 3), revolutionsman, omstörtningsman; äv. (motsv. REVOLUTION 2): person som genomför(t) en genomgripande förändring l. omvälvning på ngt område. SP 1792, nr 277, s. 2. De sannskyldige revolutionärerna äro .. (enl. Locke) just de, som öfverträda lagarne, dessa lagöfverträdare må nu vara furstar eller icke. Nyblæus Statsm. 36 (1864). Den store revolutionären inom området (dvs. fyrväsendet) är dock Gustaf Dalén. PT 1912, nr 288 A, s. 3. Din egen väg får du icke gå, om du vill vara en sann revolutionär. Oljelund GrRidd. 258 (1926). Den historiska Jesus var — enligt Flavius Josefus — helt enkelt en revolutionär, en folkledare med det nationella målet att befria judarna från romarväldet. Bergman i 3SAH LXI. 2: 205 (1950). — jfr ANTI-REVOLUTIONÄR.
