RISIG ri3sig2, adj. -are. adv. -T.
1) om (del av) träd l. buske l. (mera tillf.) annan växt: vars grenvärk utgöres av många, jämförelsevis korta, mer l. mindre hopgyttrade l. spretiga grenar l. kvistar l. liknar torrt ris; om träd äv.: som har ett sådant grenvärk o. en buskliknande växt; om träd o. buske äv.: full av risliknande anhopningar av torra kvistar o. d.; äv. om ett sådant träds osv. växtsätt. Kalm VgBah. 169 (1746). Det risiga törnet. Adlerbeth Buc. 62 (1807). Träden stå nakna och risiga. Nordlindh EPpr 98 (c. 1905). Ljungen var .. grof och risig. Ymer 1909, s. 334. Trädgårdens risiga syrener. Bergman LBrenn. 37 (1928).
3) allmännare, om föremål: som utgöres av (torrt) ris (se RIS, sbst.1 4) l. liknar en anhopning av ris l. torra grenar o. d. Kråkan, som nattat i risigt näste. Thelander Ronneb. 29 (1892). (Stenknäckboet) var risigt och stretigt i yttre delarna. Rosenius SvFågl. 2: 110 (1922). — särsk. om torrt o. spretande hår. Lavo-crême bör rekommenderas .. i synnerhet när håret är sprött och risigt. Frisören 1940, nr 12, s. 20. Fogelström BorgTryggh. 214 (1957).
Avledn. (till 1, 2, 3): RISIGHET, r. l. f. LoW (1911). Östergren (1936).
SAOB
