SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1959  
RISPA ris3pa2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Skogekär Bärgbo Wijs. Inl. (c. 1650) osv.) ((†) -er Brasck TyKr. G 4 b (1649), BoupptSthm 13/11 1678).
Etymologi
[sv. dial. rispa, (fin) repa, smal träribba l. jordremsa; jfr ä. dan. rispe, avriven remsa, becktråd, nor. dial. rispa; till RISPA, v.]
1) fin repa åstadkommen medelst ngt spetsigt, i sht i mer l. mindre blank yta; smal o. ytlig skråma l. skåra; i fråga om tyg: fin reva; äv. om ristad skåra l. fåra i marken. Schroderus Dict. 11 (c. 1635). Om (slaget med värja) skulle tagit i porten, hade väl synts rispa effter. ConsAcAboP 12: 100 (1727). En liten rispa i handen, som knapt gick genom skinnet — det var altihop. Altén Landförv. 94 (1795). Före skumplöjningen köres med en skarp rist tvärs öfver fältet, på ett afstånd af omkring 3 fot från hvardera rispan. Arrhenius Jordbr. 3: 274 (1861). Prinsen ref sönder sina röda sammetskläder, slet rispor på sina guldstickade skor. Beskow Sag. 70 (1903). — särsk.
a) (†) om skåra i spetsen av skrivpänna. Lind (1749).
b) i mer l. mindre bildl. anv. Rispor i parti- och ståndsfördomarnes ögonbindel. Samtiden 1873, s. 751. Den första rispan i frimurarordens brödraharmoni. Lamm Oxenst. 267 (1911). En öka skär en vit rispa genom vattnet. Lindström Blåst. 71 (1928). Hofsten Främl. 17 (1934).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) långsmalt stycke (t. ex. av tyg, metallplåt, trä); räcka, längd; (av- l. lösriven) remsa l. flik; ribba. Hans Pältz jagh skulle knåpa om så, / At Risperna skulle om Ryggen stå. Brasck TyKr. G 4 b (1649). 1. Rispa grönt Kläde. BoupptSthm 1676, s. 607 a. Sielfva rispan .. träddes under Stämplarne (i en myntmaskin). VetAH 1740, s. 445. Et stadigt bräde, som hyflas och klyfves til 3 tums breda rispor. Brauner Aker 115 (1752). Möller (1790, 1807). — jfr SOBEL-RISPA. — särsk. (†) allmännare, om litet stycke (av ngt); sticka l. spån l. fnas o. d.; skärva, brottstycke, fragment. Schroderus Lex. 35 (1637). Wij (dvs. visorna) låge i rispor små och sällan alla i hop. Skogekär Bärgbo Wijs. Inl. (c. 1650).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) härva (se HÄRVA, sbst.2 1). PT 1913, nr 83 B, s. 1.
Ssgr (†): (1) RISP-MALM. ett slags spatig järnmalm från Taberg, insprängd med ljusa strimmor, som ge mineralet ett rispigt utseende. VetAH 1760, s. 24. Rinman 2: 416 (1789). —
(2) -RÄT. om trä: som har rakvuxna fibrer o. lätt låter klyva sig. Möller (1807).
Spoiler title
Spoiler content