ROFFARE, sbst.2, m.; pl. =.
Etymologi
[fsv. ruffare, kopplare; liksom d. ruffer av mlt. ruffer, roffer; till ROFFA, v.2]
(†)
1) man som bedriver otukt l. hor, bolare (se d. o. 1). Teslikes (voro) roffare j landena, och the giorde all Hedhninganas styggelse. 1Kon. 14: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: tempelbolare). Lind (1749).
2) kopplare. Faderen öfuertygades wara een roffare, i dätt att han håller mz sin sons syndh och drager fattige pigor tiell sigh, huilke sonnen skemmer. ÄARäfst 190 (1596). Lind (1749).
3) person som lockar tjänstefolk att lämna en arbetsgivare för att i stället ta tjänst hos en annan. Werldzligh Öffuerheet skulle och medh rätta icke låta sådana Roffare och Rofforskor bliffua ostraffade. EErici Glaserus D 2 a (1610; t. orig.: solche Copler).
Ssg (till 1; †): ROFFARE-HUS. hus där otukt bedrives, hus för bolare. (Josia) brööt bort the roffarehws, som woro widh Herrans Hws. 2Kon. 23: 7 (Bib. 1541; Luther: die heuser der Hurer; Bib. 1917: tempelbolarhusen). Såsom det .. är til at befara, at så många Stift och klöster äro, så många äro ock djäfvulens hore- och roffare-hus. Borg Luther 1: 201 (1753; t. orig.: Huren- und Bubenhäuser).
