RONSARD ronsa4rd, äv. -sar4d, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av t. ronsard, ronsart; sannol. till det ord som föreligger i ffr. ronche, f., skära, spjut med spets i form av en skära, bildat till ffr. ronchier, rensa bort (ogräs), av lat. runcare, rensa bort, möjl. rotbesläktat med gr. ὀρύσσω, gräver, o. sanskr. luñcati, rensar bort; jfr det sannol. från fr. lånade, bl. i eng. o. t. anträffade ranseur, ronsard. — Jfr RUNKA, sbst.]
(om ä. förh.) (bardisanen närstående) stångvapen (använt under yngre medeltid o. 1500-talet) med kraftig mittklinga o. två korta, symmetriska sidoklingor böjda så att deras spetsar peka i samma riktning som huvudklingan, runka. Tidander Handvap. 25 (1889). Mot medeltidens slut utbildades .. (spjutet) som ronsard, .. bardisan eller hellebard. Nilsson HallMus. 24 (1902). 2SvUppslB 27: 1119 (1953).
