publicerad: 1959
ROUÉ rωe4 l. rɯe4, äv. RUÉ rɯe4, m.||ig.; best. -n, äv. -en; pl. -er. Anm. Förr användes äv. den fr. pl. roués. SvLittFT 1833, sp. 332.
Ordformer
(roué 1825 osv. rué 1889—1949)
Etymologi
[av fr. roué, vällusting, rucklare, eg. rådbråkad, p. pf. av rouer, avrätta med stegel o. hjul, av lat. rotare, vrida (se ROTERA, v.1)]
osedlig o. utsvävande person (ur de högre samhällsklasserna), (utlevad) vällusting, libertin; lebeman, vivör. ConvLex. 3: 546 (1825). Han såg .. ut .. som .. en vaurien, en roué, en kurtisör. Almqvist TreFr. 3: 75 (1843). Som gammal roué är han .. intresserad att veta hur det .. står till med alla utvärdshus .. i hufvudstaden. SöndN 1862, nr 15, s. 3. Blaserade rouéer. PedT 1900, s. 204. Grevinnan Polaki, en åldrig kvinnlig roué. SvD(A) 1931, nr 68, s. 16. DN(A) 1953, nr 349, s. 8.
-TYP. OoB 1899, s. 49.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content