SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1959  
RUCKA ruk3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(förr äv. rukka)
Etymologi
[sv. dial. (Norrbotten) rucka; av fin. ruko, hög, höstack, möjl. av germ. urspr. (av det ord som föreligger i isl. hroki (se RÅGE)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) så mycket hö som av två personer på en gång kan bäras på ett par stänger; vanl. ss. mått på avkastning av ängsareal. Å till hemmanet hörande ängar kan inbergas ungefär 30 ruckor hö. PT 1892, nr 78 A, s. 4. Hellström NorrlJordbr. 317 (1917).
Spoiler title
Spoiler content