RUFFA ruf3a2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) ruffa om l. opp, få fart i (ngn), väcka (ngn) ur slöhet o. likgiltighet; till RUFF, sbst.3]
(vard., utom i Finl. numera föga br.) i förb. ruffa upp10 4 l. opp4, muntra upp l. pigga upp l. gaska upp (ngn); företrädesvis refl., i uttr. ruffa upp sig, muntra upp sig, gaska upp sig; äv.: rycka upp sig (o. visa större förmåga o. d. än tidigare). Tholander Ordl. (c. 1875). Vi skulle ut och ruffa upp oss, säger hans vän. Hansson SlättbH 240 (c. 1885). Vi behöfva någonting för att ruffa upp oss med. Zilliacus Indiankr. 25 (1898). Det fanns nog ej sällan (i finska kadettkåren) en eller annan ”mammas gosse”, som godt kunde behöfva ”ruffas upp”. Gripenberg Kadettk. 421 (1912). Efter sidobytet (under en bandymatch i Helsingfors) ruffade Kiffen upp sig och ansatte H. J. K:s mål eftertryckligt. IdrBl. 1924, nr 14, s. 8.
SAOB
