SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1959  
RUFFA ruf3a2, v.5 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. ruffa, råffa; jfr d. ruffe, grymta, o. nor. dial. rufla, smågrymta; av ljudhärmande urspr. — Jfr RUFF, interj.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om svin: grymta. I Svens stia gingo hans grisar omkring feta och granna och belåtet ruffande, alldeles som domprostar. Sällberg Långv. 134 (1894). Fridegård TrägLand 37 (1940).
Särsk. förb.: RUFFA TILL10 4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) grymta till. I fähuset drönade en ko och ibland ruffade en gris till. Fridegård Tack 20 (1936).
Spoiler title
Spoiler content